Det här med amning
Förra graviditeten var jag inte alls rädd för förlossningen, utan för självaste amningen. Jag ville absolut amma, men var bara så orolig att det inte skulle fungera. Vet inte om det blev någon självuppfyllande profetia, för amningen förra gången var en mardröm. Jag skulle ge det max fyra veckor och fungerade det inte skulle jag ge upp.
Det gjorde så fruktansvärt ont. Ingen berättade för mig att man kunde få sugblåsor och såriga bröstvårtor. Ingen berättade för mig att man kunde bryta vakumet med mitt lillfinger. Jag blev sjukt stressad och fick nästintill panik varje gång Elion ville äta. Elion hade nyföddgulsot och var tvungen att äta minst var tredje timme (för att få ut bilirubinet). Ja, han åt oftare än så. Det var jobbigt att hålla reda på bebis, fäktande armar, tutte, och det var läskigt att låta honom ta tag själv. Jag ville gärna stoppa in tutten i hans mun för att kunna styra det, men då fick han ännu sämre tag.
Tack och lov fungerade amningen efter 3-4 veckor och jag vågade mig äntligen ut. Första gången jag gick ut på riktigt, förutom BVC-besökan, var på Elions enmånadsdag. Purelan var min räddning! Efter att jag började smörja mig med den, så läkte mina sår och amningen fungerade bättre och bättre. Sen gick allt superbra och man glömde bort allt det smärtsamma. Jag var så nära på att ge upp!
Den här gången var jag mer förberedd på allting! Som tur var gick allt mycket bättre den här gången. Fick några sugblåsor och nåt litet sår. Klart att det gjorde ont, men efter knappt två veckor så gjorde det inte längre ont. Jag såg till att William skulle få ett bra tag, så vi började om flera gånger, istället för att genomlida en hel amning med fel tag.
William har också lite gulsot, men inte så mycket att vi behövde stanna på BB i flera dagar för solbehandling. Däremot var han också tvungen att äta mycket och ofta. Så vi fick väcka honom om det gick för lång tid mellan amningen. Oj, vad William äter alltså! Det gynnar visserligen mjökproduktionen. Det bara sprutar mjölk, haha...
Vi gav honom ersättning i början, innan mjölken hann rinna till. Vi valde att koppmata, så att William inte blev "tuttförvirrad". Är rädd att han ska börja välja flaskan och min mjölk börja sina om vi började med flaskan så tidigt. Egentligen hade det varit praktiskt att varva med flaska nu, så att Martin också kunde mata och jag inte behövde vara lika låst. Tänkte mest att Elion inte tycker att det är särskilt roligt när jag sitter fastklistrad i fåtöljen flera gånger om dagen. Vi får se hur det känns. Vill som sagt inte riskera att han väljer flaskan, vilket är väldigt vanligt då maten kommer snabbare och mjölkproduktionen kanske blir sämre i och med att det inte ammas lika ofta och en ond cirkel uppstår. Man tar till flaskan för att bebisen blir otålig och vill äta.
Tanken är i alla fall att jag ska helamma till William blir sex månader och sedan delamma. Elion slutade självmant när han var tio månader, efter att ha trappat ner då han började få mer vanlig mat! Just nu är det bara väldit mysigt att amma, så jag fortsätter gärna =)