KÖÖÖRKOOORT
inte smält det en.
I tisdags förra veckan tog jag min näst sista körlektion med Johanna och hon sa då till mig
att jag inte borde köra upp. Hennes råd var att skjuta upp min uppkörning. Det skulle bli uppskjutet en månad typ. Sen skulle jag enligt henne ta 1-2 lektioner i veckan fram till dess. Jag blev helt paff och gjorde
som hon sa, bokad av min tid som jag skulle ha på måndagen.
När jag kom hem funderade jag lite till. Jag tror att det inte kommer göra nån nytta om jag väntar en månad till och ha körlektioner utspritt på det sättet. Jag ringde tillbaka till körskolan och sa att jag
hade ångrat mig och vill ha min tid tillbaka. Som tur var så fick jag det! Jag avbokade min sista lektion med
Johanna på fredagen och bokade in en enkel och en dubbel med Kent resten av veckan istället.
Sen bokade jag in Carro på måndagen, precis innan uppkörningen. Kent tyckte att det inte var
några problem alls med min körning, förutom att jag måste tänka på att ha upp kopplingen.
Carro tyckte att jag borde klara min uppkörning. Vi körde typ allt, motorväg, valla rondellen som jag har haft problem med förr i tiden och sen vänstersväng. Det blev ingen riktig vänstersväng utan jag fick svänga in till höger och vända där osv....
Jag har alltid varit nervös att köra med nån jag inte känner. Har bara kört med Johanna och känt mig trygg, får värsta prestationsångesten när jag kör med nån annan... Men nu när jag hade kört med Kent och särskilt Carro (har alltid tyckt att hon var läskig för att jag aldrig sett henne le), har jag äntligen kommit över min ångest och min rädsla att köra med nån annan än Johanna och pappa....
Jag var inte alls nervös i måndags... det kändes jättebra hela dagen. Fint väder, lagom med trafik... sovit ut ordenligt fast vi vaknade mitt i natten för att katten hade hävt ner ett glas, som vi fick dammsuga och grejja.
Sen när jag såg att det var han som jag körde upp med förra gången, blev jag jätteglad. Han är jättetrevlig och hur snäll som helst.
Jag startade och körde iväg... sen mitt i backen säger han att jag ska stanna vid kanten. Han börjar helt plötsligt titta på hus och sa "här kan vi inte bo, då kör vi vidare".... ja, då körde vi vidare... nu i efterhand förstod jag att han ville kolla att jag kunde starta i backe, titta, blinka och rulla iväg. =)
Ja, äntligen äntligen.... jag är sååå LYCKLIG! Nu ska jag köra bil! Och idag ska jag hämta ut mitt körkort! Det ska bli en intressant upplevelse att hålla det i handen första gången i mitt liv.... Fast bilden är sådär, men det där med bild å allt är en annan story!
Sessan glad!!!